I mitt tidigare inlägg (om offentlighet) klistrade jag in en bild av ett av konstnären Banksys verk, Crying Boy Nobody Likes You. Den säger mycket om dagens digitala samhälle som de flesta av oss lever i – ständigt uppkopplade och angelägna om att få bekräftelse i form av likes på sociala medier.
Veckan efter skulle vi ha två föreläsningar om immaterialrätt och upphovsrätt. Redan före dessa lektioner tog jag bort den gråtande pojken från min blogg, för jag visste att jag inte hade rätt att låta den ligga där. Tänk om någon i klassen skulle säga något om detta, skammen skulle bli enorm. Men jag kunde inte låta bli. Jag hade en vision och den bilden passade perfekt in på det jag skrev om. Jag letade bland mina egna bilder, men hittade ingen illustration som passade lika bra.
När jag besöker och läser mina klasskamraters bloggar ser jag att flera av dem använder sig av bilder som inte tillhör dem. Men hur farligt är det egentligen? Vi gör det ju hela tiden. Överallt. Det är inte farligt – men det är olagligt och straffbart.
Jag inser att många av oss gör saker i den digitala världen som vi inte skulle gjort i den ”riktiga” världen. Som att stjäla av andra, utan att fråga om lov. Det kan vara värt att tänka till en extra gång och även kolla upp vad som är tillåtet eller inte.
När jag började med sociala medier använde jag mig regelmässigt av andras bilder när jag publicerade mig på Facebook. I dag vet jag bättre. Eller nej just det, jag gör ju inte det. Men vi har, tack vare den nutida digitala utvecklingen andra förutsättningar än då, att själva skapa bildligt innehåll som håller en professionell nivå. Därför skulle vi inte behöva knycka andras. Ändå gör vi det, av lathet eller kanske för att vi kan och kommer undan med det?
Innan jag avslutar, vill jag ta tillfället i akt och tipsa er om en intressant dokumentär om förfalskning: Sour Grapes av Jerry Rothwell. Den handlar om Rudy Kurniawan, en indonesisk vinförfalskare som var en av de mest listiga bedragarna i modern tid.
Cheers!
Comments